Jag flyger med egna vingar

I dag har jag verkligen haft en slapp dag (enligt mig)
Vaknade ganska sent, gick och städa och dolade lite här hemma. Tog en promenad med Jessica i snöyran.
Väkommen vinerlandskap säger jag! Sen har jag varit iväg och tränat afrodans på trekå, riktigt roligt faktisk:)
Har läst allas uppsatser i min studiegrupp inför seminariet i morrn. Klarade ju första salstentan, hemtentan klarade jag men filmdelen vi hade om posivitismen och hermenutiken skulle jag komplitera. Så jag tror jag ligger bra till i skolan. Riktigt kul faktiskt att det går så bra som det gör. Har ju alltid haft svårt i skolan men det handlar om intresset. Så fort jag tappar intresset för något så skiter sig allt. Då kan jag verkligen bara strunta i allt oxå.

---

Samma sak med kärleken, det är som en av och på knapp, jag kan bara slå av mina känslor. Helt galet!
Jag stänger in mig i min egen mur, typ som ett försvar. Av på Av på Av på,
Brukar undrar om jag faktiskt någonsin har varit riktigt kär, kan man verkligen slå av sina känslor på det sättet jag kan då???
Konstigt det där, hur vet man, att man vet, att man är riktigt kär??? Vet inte ärligt talat, och jag vet inte om jag någonsin kommer att uppleva det, jag vet inte om jag har upplevt det.... Förtjust kan man ju bli i en person, typ som när jag såg twilight (i snyggingen) eller tänker tillbaka på "mina lowers" Men hur vet man att man är kär???
Och hur vet man att man har hittat den där rätte? Är man kär då eller är det bara att man trivs så bra i varandras armar? Tror inte man är kär speciellt länge..... Eller jag vet inte?! Hur vet folk när det är dags att gifta sig tillexempel. Vet inte men jag tror inte på evig kärlek, alla individer förändras och jag tror tyvär inte att man förändras tillsammans heeela livet, man går olika vägar....... Då är man nog bara ihop "för att" och ingen bryter mönstret.... 




Läste i en blogg att: "Kärlek är när någon väcker något i oss som vi inte trodde fannas"

Det kan stämma..... Eller??!?!?!?