Allt har en början och ett slut....
16 November 2008 satt jag hemma min soffa och grubblade, visste inte vad jag gedde mig in på. Ska jag ska jag inte? Första veckan gick förjävla tungt, nervöst, nya människor, nytt mönster, Vad har jag gett mig in på??
Men..... det blev ljusare och ljusare och vägen tillbaka gick sakta men säkert i rätt takt mot Verkligheten igen. Ett förjävligt jobb! Ingen i heeela världen FÖRUTOM dom som sitter i samma situation vet vad man kämpar, hur man kämpar och vad tufft det verkligen ÄR! Jag önskar inte ens min värsta fiende detta! Beslut man måste fatta, balansen mellan allt eller inget, kompensationstänket, hur ska jag gå emot, vad ska jag gå emot? Hur mycket vågar jag? "Det är ingen ide att stoppa i stortån, du måste hoppa!" Men hur vet jag vad som är rätt??
Nu idag, 4månader senare, ångrar jag nästan ingenting förutom dom där jälva siffrorna. Hur faan kan man må så fruktansvärt dåligt pga ett par siffror? Ingen annan än jag vet men dom sitter som ristade innanför pannbenet och bara retar! Men förutom de där förbannade siffrorna så ångrar jag ingenting! Huvudet är med i verkligheten igen, jag ser ljuset och färgerna!! Innan va allt svart eller vitt. Inga färger, en dimma som jag aldrig kom igenom. Iget slut.... Vart skulle jag hamna om jag inte bestämmde mig för att fullfölja? Vem vet, ganska allvarligt, men det ser man inte då, Kanske hade mått sämre? Kanske hade legat på sjukbädden? Eller mått ännu bättre än nu? (Vilket oddsen är väldigt lite)
Ja 20 Mars är här. Trodde dock att allt skulle bli som en sagovärld efter den stora dagen D (20 Mars) och att alla problem skulle va som bortblåsda. Har mycket kvar att jobba på.... Frågan är hur läng man orkar??!!
Allt har en början och allt har ett slut!! Nu är slutet här... Tråkigt men sant! Vill inte tänka på DAGEN! Men den kommer att komma och den kommer att försvinna. Nu är det dags att sätta på PLAY knappen igen Emelie!! Den har stått på PAUSE ett tag.
Knäppa i fingrarna och börja planera framtiden... Vad ska jag ta mig till? Vart vill jag ta vägen? Vart vill jag nå med mitt liv? Massa frågor som jag inte har ett svar på, ett önsketänkande och planer som kan bli sanna eller återstå i drömmar.... Ja vi får se vad tiden avgör.... Men tiden är inte oändlig. HÄR OCH NU!!!
*Puss Kram Emelie*
Men..... det blev ljusare och ljusare och vägen tillbaka gick sakta men säkert i rätt takt mot Verkligheten igen. Ett förjävligt jobb! Ingen i heeela världen FÖRUTOM dom som sitter i samma situation vet vad man kämpar, hur man kämpar och vad tufft det verkligen ÄR! Jag önskar inte ens min värsta fiende detta! Beslut man måste fatta, balansen mellan allt eller inget, kompensationstänket, hur ska jag gå emot, vad ska jag gå emot? Hur mycket vågar jag? "Det är ingen ide att stoppa i stortån, du måste hoppa!" Men hur vet jag vad som är rätt??
Nu idag, 4månader senare, ångrar jag nästan ingenting förutom dom där jälva siffrorna. Hur faan kan man må så fruktansvärt dåligt pga ett par siffror? Ingen annan än jag vet men dom sitter som ristade innanför pannbenet och bara retar! Men förutom de där förbannade siffrorna så ångrar jag ingenting! Huvudet är med i verkligheten igen, jag ser ljuset och färgerna!! Innan va allt svart eller vitt. Inga färger, en dimma som jag aldrig kom igenom. Iget slut.... Vart skulle jag hamna om jag inte bestämmde mig för att fullfölja? Vem vet, ganska allvarligt, men det ser man inte då, Kanske hade mått sämre? Kanske hade legat på sjukbädden? Eller mått ännu bättre än nu? (Vilket oddsen är väldigt lite)
Ja 20 Mars är här. Trodde dock att allt skulle bli som en sagovärld efter den stora dagen D (20 Mars) och att alla problem skulle va som bortblåsda. Har mycket kvar att jobba på.... Frågan är hur läng man orkar??!!
Allt har en början och allt har ett slut!! Nu är slutet här... Tråkigt men sant! Vill inte tänka på DAGEN! Men den kommer att komma och den kommer att försvinna. Nu är det dags att sätta på PLAY knappen igen Emelie!! Den har stått på PAUSE ett tag.
Knäppa i fingrarna och börja planera framtiden... Vad ska jag ta mig till? Vart vill jag ta vägen? Vart vill jag nå med mitt liv? Massa frågor som jag inte har ett svar på, ett önsketänkande och planer som kan bli sanna eller återstå i drömmar.... Ja vi får se vad tiden avgör.... Men tiden är inte oändlig. HÄR OCH NU!!!
*Puss Kram Emelie*
Kommentarer
Postat av: petra
Bra skrivet, gumman! Kom i håg att detta inte är slutet, vi går vidare!! Kraaaaaaam!!
Postat av: Sara
SÅ fint och tänkvärt du skriver! tiden är här och nu.. där sa du sanningen.. Vad som helst kan hända om två minuter eller om en vecka. Kommer vi då sitta och ångra att vi höll på så här eller ska vi kunna titta tillbaka och tänka att vi är stolta och nöjda för vad vi uträttat.. Det sista hoppas jag! Puss!
Trackback
